Kartläggning av KI-användning i kliniken: Hur går man från ad hoc-praktik till systematisk översikt?

1. Kontextualiserande inledning

Många tandkliniker använder redan artificiell intelligens – ofta utan att detta är tydligt definierat som "KI-användning".

Systemen kan vara integrerade i:

• Röntgenanalys

• Beslutningsstöd

• Tal till text

• Administrativ automatisering

• Patientkommunikation

Användningen kan ha uppstått gradvis, genom leverantörsuppdateringar eller individuella initiativ.

EU AI Act och ökad regulatorisk uppmärksamhet gör det nödvändigt att etablera en explicit översikt. Utan kartläggning är det svårt att placera ansvar, etablera kontroll eller dokumentera praxis.

2. Operativa implikationer

Kartläggning är ett styrningsverktyg – inte en teknisk övning.

För ledningen innebär detta att:

• Identifiera all faktisk KI-användning.

• Klara upp användningsområden.

• Knyta systemen till ansvarsbärare.

• Bedöma risker och kontrollbehov.

• Dokumentera fynden.

Översikt är en förutsättning för styrning.

Utan sammanställd kartläggning förblir KI-användningen fragmenterad och individberoende.

3. Analytiska huvudpunkter

3.1 Identifiering av faktiska användningsområden

Första steget är att kartlägga vad som faktiskt används – inte vad man antar används.

Detta kan innefatta:

• Inbyggda KI-funktioner i journaliseringssystem.

• Bildanalysverktyg.

• Externa språkmodeller.

• Transkriptionslösningar.

• Marknadsföringsverktyg med automatiserat innehåll.

Ofta är KI-funktionalitet integrerad utan att det explicit omtalas som artificiell intelligens.

Kartläggningen måste vara konkret.

3.2 Risk vid fragmenterad praktik

Ostrukturerad KI-användning kan leda till:

• Oklar ansvarsfördelning.

• Varierande praxis bland anställda.

• Bristande dokumentation.

• Oförutsägbar databehandling.

• Frånvaro av mänsklig tillsyn.

Fragmentering uppstår ofta när teknologi införs utan helhetsbedömning.

Risken ligger inte nödvändigtvis i teknologin, utan i avsaknad av struktur.

3.3 Metodisk tillnärmning till kartläggning

En systematisk kartläggning kan följa en enkel struktur:

1. Lista över alla digitala system i bruk.

2. Identifiera vilka som använder KI.

3. Beskriva faktiskt användningsområde.

4. Placera ansvar.

5. Bedöma behovet av mänsklig kontroll.

6. Dokumentera fynden sammanställt.

Kartläggning bör förankras på ledningsnivå.

Det är inte en uppgift för enskild behandlare.

3.4 Koppling mellan översikt och optimering

Kartläggning handlar inte om att minska användning.

Den handlar om att:

• Förstå det samlade riskbilden.

• Prioritera kontrollåtgärder.

• Upptäcka överlappande funktioner.

• Säkerställa konsekvent praxis.

Översikt ger grund för informerade beslut.

Utan översikt blir besluten reaktiva.

3.5 Kartläggning som en kontinuerlig process

KI-funktionalitet kan introduceras genom:

• Systemuppdateringar.

• Nya leverantörer.

• Nya arbetsrutiner.

Kartläggning bör därför inte vara en engångsövning.

Ledningen bör etablera:

• Rutiner för genomgång vid anskaffning.

• Periodisk uppdatering av översikten.

• Integration med internkontrollsystem.

Översikten måste underhållas.

4. Intern avklaringsmatris

Följande frågor bör vara besvarade:

1. Vilka system i kliniken använder KI?

2. Vilka funktioner används aktivt?

3. Vilka berör patientuppgifter?

4. Vem har ansvar för varje system?

5. Är deployer-rollen utvärderad?

6. Är mänsklig tillsyn definierad?

7. Finns dokumentation sammanställt?

8. Hur uppdateras översikten vid förändringar?

Om kliniken inte kan lägga fram en samlad översikt, finns det ett styrningsmässigt gap.

5. Avslutande syntes

KI-användning uppstår ofta gradvis. Ansvar måste etableras medvetet.

Kartläggning är inte ett mål i sig själv.
Det är en grund för vidare styrning.

En tandklinik som har samlat, dokumenterat och strukturerat sin KI-användning, står bättre rustad att:

• Placera ansvar

• Etablera kontroll

• Förbereda tillsyn

• Förklara praxis

Översikt är första steget mot styrning.